icando

Nej kanske inte riktigt,
men jag har åtagit mig ansvaret över ett riktigt liv! Igen..

En lång tid har jag funderat på att skaffa någon form av husdjur igen. I hela mitt liv har jag haft djur av alla de slag och sedan min sista följeslagare i livet (slöjstjärten Sushi) gick bort har jag haft ett stort tomt hål inom mig.

Haha, nej nu ljög jag igen. Sushi var ett original, det var han! Den bakåtsimmande, bubbelblåsande tjockisen, han var väldigt rogivande att titta på. Men numer är platsen i skålen tagen av den fräsiga kamphanen Herr FP.

Herr FP är en blå/röd, nyfiken kamphane på 0,1 jordsnurr som blir alldeles till sig av orden 'krill' och 'blodmask'. Han älskar att posera framför kameran och spänna upp sina vackra fenor och haklapp för främlingar för att ge intryck av att vara kannibal. Väldigt respektingivande!
Här är han nu!


Stackars FP fick åka förstaklass plastpåse till sitt nya hem.


Första klass! Terre var såklart med mig all the way!


Lite tillvänjing.


Han var så glad över sitt nya fina hem att han bara hoppade i skålen!


I sitt nya hem.


Han trivs som fisken i vattnet!


För alla djurrättsaktivister och peta-medlemmar kan jag säga att denna Herr FP gillar sin lilla skål. För att på mildaste sätt uttrycka mig så älskar han inte andra fiskar. Han trivs helt enkelt att simma runt i sin ensamhet och han har ju mig att tala ut med ifall han skulle få problem.

Dessutom är han så välutvecklad och duktig att han lärt sig att hämta syre från ytan istället för att snurra runt i vattnet och kippa efter andan som alla andra korkade fiskhuvuden.

Han är för det tredje fiskvärldens mest efterlysta svindlare, rik nog att anlita städfirma 1 gång i veckan som byter ut vatten i skålen.
Han har det så gott så var inte oroliga!


Tack för denna gången och vi hälsar alla Glad Påsk!


Over!

I förra inlägget så missade nog ingen att jag inte stått på ett par skidor på länge, närmare 6 år. Därför gjorde jag en mjukstart med längskidåkning innan jag skulle testa slalom igen.

För inte mer än 2 veckor sedan så gjorde jag även det, jag kan ju lugnt säga att jag ångrade mig när jag stog vid backens slut och tittade uppåt. Men som tur var så hade jag i sedvanlig ordning mitt moraliska stöd Petra med mig som knuffade ut mig i backen och HEJ vad det gick!

Denna historien fick ett lyckligt slut utan några brutna ben och jag kommer förhoppningsvis våga mig upp i backarna några gånger till innan snön smälter bort.

Bevismaterial:


Vi laddar upp med en korv i ett bröd med vitlökssås och jag är mer nervös än glad.



Petra var minst sagt missnöjd med hur jävla brant barnbacken var.


Fortfarande mer nervös än glad längst upp i backen.


Det går inte se hur hög backen är och hur brant det blir. Vi blev dessutom
lurade ner i en svart backe. När vi kommit halvvägs, hunnit gråta, ge upp
och nästan tagit av oss skidorna för att promenera ner så kommer de som
lurat ner oss och visar oss den gröna backen ner. As..


I liften efter några åk, jag ser helspänd ut eftersom Petra hade svårt
att kontrollera sina skidor. Haha! (okej det kanske var jag..)


Petra i videon vi spelade in i den farligaste backen av dem alla, hon ser
ju uppriktigt sagt livrädd ut. Jag kan ha gråtit lite och av hänsynsskäl
lägger jag inte upp videon.



Det var allt för denna gången, håll till godo med doppet-inlägget!
Kram på er!

Jag vet att det var längesen sedan sist, men min och min gode väns dåliga timing har gjort att jag inte kunnat redigera ihop ett videokollage av mitt första nyktra dopp i vättern vintertid. Håll till godo, det kommer!

Under tiden har jag lyckats ge mig ut på skidtur med mina föräldrar. För alla er som inte vet att jag varit en hängiven skidåkare så måste jag be att få tala om att jag inte stått upprätt på ett par skidor sedan vintern 2004 då jag råkade ut för en olycka. Men nu har mitt engagemang åter grott och jag valde att börja vänja mig vid längdskidåkning innan jag testar utförsåkning.

Jag skojar inte, det är på största allvar en livsfarlig vintersport!

Okej det kanske inte livsfarlig men om man inte är speciellt duktig så är det svårt att hålla balansen och man får stå ut med ett och ett annat blåmärke. En sak jag mer eller mindre kan garantera är den friska luften man får i sig, för att inte tala om motion!


Ack så rogivande!


Mitt ute i ödemarken!


En hysteriskt rolig film med mängder av skratt! För skidåkning är ju faktiskt kul!

Det var allt för denna gången! Adios

Något som jag alltid tyckt vara väldigt pinsamt är att jaga kändisar. Om jag sett en kändis i staden eller någon annanstans så blir jag genast oerhört nervös och dunstat från platsen minst sagt omgående. Även om jag sällan är ett hängivet fan eller ansett en känd person mödan värd att försöka lovorda så var jag denna gång tvungen.
Min kära vän Petra är så djupt förtjust i  Andreas Carlsson som de flesta känner till som en av jury-medlemmarna i Idol. En kväll hade Andreas bok-signering på köpcentret a6 i Jönköping och Petra var katastrofalt upprörd över att inte kunna närvara vid denna. Då fick jag helt enkelt svälja min stolthet och principen att låta en officiell person besparas uppmärksamheten av åtminstone en person och ta mig dit för att försöka få en kort videohälsning till Petra.

Väl där var Andreas hemskt pratsam och ställde gladeligen upp för en hälsning och jag var redo med kameran när han snabbt överlät den till sin assistent. Så stod vi där och jag blev genast svettig och nervös utan ingen anledning alls. Under hela videoklippet så ser jag ut som som den mest nöjda tjejen som bara avgudar denne man. För att inte tala om mina svar när Andreas Carlsson tilltalar mitt namn eller ställer en fråga, jag fick knappt fram ett ljud.

Skämmigt nog köper jag dessutom boken om hans liv, live to win, och möter sedan upp min kära mor som stod utanför och som knappt kunde hålla sig för skratt. Jag var fortfarande skakis och kallsvettig.

Tur nog blev Petra överlycklig av både videohälsningen och boken, och hon fick sig dessutom ett gott skratt över mitt barnsliga uppförande i videon. Den tänker jag jävlar anamma inte lägga upp här men för för bevisande syfte lägger jag upp en bild tagen ur klippet.

Titta vad förtjusande! Mungiporna drar sig från det ena örat till det andra.

Puss på er!

Var det dags för massvaccinering! Som kor inför slakt radades vi upp, hela tunga gänget för att få den lilla lilla sprutan som sagts orsaka så mycket problem.

Jag hade förberett mig på det värsta! När jag satt i stolen kände jag att det faktiskt inte fanns någon återvändo utan att behöva betraktas som en trotsig 4-åring resten av tiden på jobbet så jag frågade lite osäkert om det skulle göra ont vilket de lugnade mig och sa att det inte skulle göra. Och kors i taket, det kändes ju knappt!

Men att oroa mig genom att plötsligt häva ur sig "Ojdå, vi stötte på motstånd, jag kom visst in i benet. Det här var inte bra!" var inte till deras egen fördel. Jag snirklade på den där förbannade stolen och tyckte att nej nu är det faktiskt bra! En av de två sjuksköterskorna satte sig brevid klappade mig på ryggen för att lugna mig lite och frågade "hur mår du egentligen? lilla gumman, du är ju precis genomsvettig". Ja det är väl inte så jävla konstigt när jag precis fått veta att ni skjutit in det så hastigt framtagna vaccinet i mitt ben och tvingas skjuta in ännu en.

"Bajsnödig" svarade jag med gråten i halsen och tänkte att det är bara små barn som blir rädda!.

Spruta nummer två kom precis där den skulle, jag fick ett extraplåster, ett vaccinationskort och tackade för mig. Krängde på mig jackan och stapplade därifrån, för att märka att chefen suttit i en fotölj bakom mig hela tiden. Tummen upp!

Just det, 3 dagars feber, oavbrutna kramper i arm, bröstkorg och mage fick jag också gratis!
Tyvärr börjar allt ge efter nu, gratis är gott men ingenting varar förevigt.

Härliga midsommar! Det svenska vädret, dansen, blommorna, jordgubbar så vi svämmar över och lite till! Men maten.. varför envisas svenskarna med att stoppa i sig det mest motbjudande (får man ens kalla det mat?) som finns?
För att inte döma boken efter omslaget så var jag tvungen att ge det en chans och testa en sill utan nubbe.















Nej tack, aldrig mer! Allt förtjänar inte en andra chans, detta var första och enda gången jag frivilligt stoppade i mig en sillabit. Over and out!