icando

Var det dags för massvaccinering! Som kor inför slakt radades vi upp, hela tunga gänget för att få den lilla lilla sprutan som sagts orsaka så mycket problem.

Jag hade förberett mig på det värsta! När jag satt i stolen kände jag att det faktiskt inte fanns någon återvändo utan att behöva betraktas som en trotsig 4-åring resten av tiden på jobbet så jag frågade lite osäkert om det skulle göra ont vilket de lugnade mig och sa att det inte skulle göra. Och kors i taket, det kändes ju knappt!

Men att oroa mig genom att plötsligt häva ur sig "Ojdå, vi stötte på motstånd, jag kom visst in i benet. Det här var inte bra!" var inte till deras egen fördel. Jag snirklade på den där förbannade stolen och tyckte att nej nu är det faktiskt bra! En av de två sjuksköterskorna satte sig brevid klappade mig på ryggen för att lugna mig lite och frågade "hur mår du egentligen? lilla gumman, du är ju precis genomsvettig". Ja det är väl inte så jävla konstigt när jag precis fått veta att ni skjutit in det så hastigt framtagna vaccinet i mitt ben och tvingas skjuta in ännu en.

"Bajsnödig" svarade jag med gråten i halsen och tänkte att det är bara små barn som blir rädda!.

Spruta nummer två kom precis där den skulle, jag fick ett extraplåster, ett vaccinationskort och tackade för mig. Krängde på mig jackan och stapplade därifrån, för att märka att chefen suttit i en fotölj bakom mig hela tiden. Tummen upp!

Just det, 3 dagars feber, oavbrutna kramper i arm, bröstkorg och mage fick jag också gratis!
Tyvärr börjar allt ge efter nu, gratis är gott men ingenting varar förevigt.