icando

I förra inlägget så missade nog ingen att jag inte stått på ett par skidor på länge, närmare 6 år. Därför gjorde jag en mjukstart med längskidåkning innan jag skulle testa slalom igen.

För inte mer än 2 veckor sedan så gjorde jag även det, jag kan ju lugnt säga att jag ångrade mig när jag stog vid backens slut och tittade uppåt. Men som tur var så hade jag i sedvanlig ordning mitt moraliska stöd Petra med mig som knuffade ut mig i backen och HEJ vad det gick!

Denna historien fick ett lyckligt slut utan några brutna ben och jag kommer förhoppningsvis våga mig upp i backarna några gånger till innan snön smälter bort.

Bevismaterial:


Vi laddar upp med en korv i ett bröd med vitlökssås och jag är mer nervös än glad.



Petra var minst sagt missnöjd med hur jävla brant barnbacken var.


Fortfarande mer nervös än glad längst upp i backen.


Det går inte se hur hög backen är och hur brant det blir. Vi blev dessutom
lurade ner i en svart backe. När vi kommit halvvägs, hunnit gråta, ge upp
och nästan tagit av oss skidorna för att promenera ner så kommer de som
lurat ner oss och visar oss den gröna backen ner. As..


I liften efter några åk, jag ser helspänd ut eftersom Petra hade svårt
att kontrollera sina skidor. Haha! (okej det kanske var jag..)


Petra i videon vi spelade in i den farligaste backen av dem alla, hon ser
ju uppriktigt sagt livrädd ut. Jag kan ha gråtit lite och av hänsynsskäl
lägger jag inte upp videon.



Det var allt för denna gången, håll till godo med doppet-inlägget!
Kram på er!